Gottfried Benn tillhör 1900-talets mest betydande tyska diktare. Han är mer än 60 år efter sin död fortfarande flitigt läst och diskuterad i hemlandet. I Sverige är han praktiskt taget okänd. Är det hans påfallande cynism som avskräcker oss svenskar? Är det hans totala ointresse för politisk korrekthet och att vara sina läsare till lags? Eller är det enkla svaret att bara en liten del av hans produktion är översatt till svenska? En svensk Benn är svår att tänka sig. Men i Tyskland, där det är lite högre takhöjd i det intellektuella rummet, lever och frodas hans författarskap.
Ein ersoffener Bierfahrer wurde auf den Tisch gestemmt.
Irgendeiner hatte ihm eine dunkelhellila Aster
zwischen die Zähne geklemmt.
Als ich von der Brust aus
unter der Haut
mit einem langen Messer
Zunge und Gaumen herausschnitt,
muss ich sie angestoßen haben, denn sie glitt
in das nebenliegende Gehirn.
Ich packte sie ihm in die Bauchhöhle
zwischen die Holzwolle,
als man zunähte.
Trinke dich satt in deiner Vase!
Ruhe sanft,
kleine Aster!
Denna, en av Gottfried Benns (1886-1956) dikter, sammanfattar mycket av hans lyrik och hans perspektiv på världen. Benn var läkare, cyniker och poet. En av 1900-talets främsta tyska verssmeder även om han för en svensk läsarkrets knappast tillhör de mest bekanta.
För den som inte behärskar tyska finns en utmärkt samling av Benns poesi med ett långt och intressant förord av översättaren Peter Handberg att hitta på biblioteket med titeln Dikter och brevarium (Norstedts, 1995)
Till hundraårsminnet av födelsedagen förärades Goffried Benn ett frimärke.
Den svårgripbare Benn
Jag har inte helt lätt att få grepp om Gottfried Benn. Han slingrar sig undan varje kategorisering. Han är spretig. Cynismen finns där, onekligen. Han genomlever som rättsläkare båda världskrigen men verkar på något sätt betrakta dessa i ett töcken, med kylig kirurgisk precision och känslomässig distans trots att han är mitt upp i tidens skeenden.
Erfarenheterna som rättsläkare är basen för hans diktning. Känsliga läsare varnas. Om du ger dig på att läsa Benn måste du vara redo för obduktioner, ruttnande lik, döda horor och sönderskjutna soldater. Jag kan tänka mig att Benn med instämmande läste Charles Baudelaires klassiska hyllning till de slafsliga resterna efter en mördad sköka, Une chargogne (Kadavret), där likmaskarna förlustar sig.
Gottfried Benn har kallats nazist. Och ja, det var han under en kort tid. Liksom sina europeiska generationskamrater Ezra Pound, Louis-Ferdinand Céline, Jean Genet och Knud Hamsun lät han sig under en tid förföras av den tyska pånyttfödelsen med alla dess bländverk. Det handlade i Benns fall mer om estetik än politik. Han var väsentligen apolitisk.
Doktor Benn vid mikroskopet.
Rättsläkaren och vännen
I sin yrkesgärning var Benn framför allt en rättsläkare och obducent. Med sin alltid skarpa skalpell i handen undersökte han osentimentalt kropparna hos stupade soldater, fallna kvinnor och trashankar som hade kunnat få leva ett bättre liv. Och han gav dessa poetisk form. På det sättet påminner han om Jean Genet, trots att de annars är helt olika till kynne och i diktning.
I den samling som finns i svensk översättning ingår förutom ett urval av Benns poesi delar av hans brevväxling med vänner och kollegor. Benn var hemmastadd i Berlin, periodvis i stadsdelen Moabit där även redaktören för Tyska posten råkar husera, men han gjorde några resor, bland annat till Bremen där han skulle hälsa på sin brevvän, köpmannen Friedrich Wilhelm Ozele. Det gick inte så bra.
Benn, som hade en närmast underdånig respekt för sin vän, stående utan för Ozeles hus, vågade inte knacka på dörren, så han åkte hem till Berlin. Delar av korrespondensen dessa emellan finns med i volymen översatt av Peter Handberg. Korrespondensen finns även utgiven på tyska, i 3 volymer, på 1200 sidor.
Gottfried Benn väjde inte för morbida teman. Här är en illustration till diktsamlingen Morgue und andere Gedichte (Bårhus och andra dikter) från 1912.
Människan som ett naturens misstag
I Benns ögon var människan närmast ett av naturens misstag, en olycklig mutation. Den fulländade världen finns någon annanstans, i den rena konsten. Benn var en estet uti sina kirurgiska fingerspetsar. Som samtidigt attraherades och utövade sitt yrke inom du smutsigaste sidorna av människolivet.
Benn trivdes bäst med några öl på sin hemmakrog i Berlin. Det sägs att han satt där, att han gärna pratade men inte ville lyssna till någon. Han var sig själv nog. Han beskrev sig själv som ful; han var kortväxt, men helt utan kvinnotycke kan han inte ha varit för han hann med tre äktenskap. Från dessa finns en dotter som inte har mycket gott att säga om honom.
Gottfried Benn har för oss svenskar som gärna läser tysk litteratur hamnat lite i skuggan av någorlunda samtida giganter som Hermann Hesse, Thomas Mann, Paul Celan, Friedrich Hölderlin och Rainer Maria Rilke. Benn är onekligen inte helt lättläst, men väl värd besväret för den som inte skyr tyskt mörker.