K-FRAGE FRÅGAN OM VEM SOM BLIR KANSLERKANDIDAT FÖR UNIONEN
SKAPAR HISTORISK KRIS FÖR CDU
Historiskt sett har de två kristna systerpartierna haft en harmonisk union. Bara tre gånger efter kriget har CSU propsat på att deras ledare ska få leda en valkamp som kanslerkandidat trots att CDU är tio gånger större som parti. Alla tre gångerna har unionen förlorat valkampen. När nu Markus Söder insisterar på att han är den som vore bäst som kanslerkandidat är det en oerhörd sak i sig. Att CSU enat ställer sig bakom honom finns inte det minsta tvivel om. Likaså är det slående vilken avsevärd enhet som CDU visar upp för att försvara sin nyss valde ledare Armin Laschet. Oavsett vem som segrar är detta den värst tänkbara inledning på valkampen inför Bundestagsvalet 26 september för unionen. Krisen i CDU tycks förvärras dag för dag.
Obs denna text är av arten personlig krönika där författarens tyckande i frågan tydliggörs. Läs kritiskt. Anledningen till detta är tyvärr en viss kvardröjande opassande patologisk ärlighet, och det erkännes att här finns en avsevärd antipati mot Markus Söder som inte gör att det nedan kan ses som ett neutralt porträtt, återkommer senare med ett försök till sådant.
Tyskland kan sägas befinna sig i ett historiskt politiskt undantagstillstånd. Detta gör att ens närmaste veckan framåt är det något alls som är helt säkert. Det tycks emellertid troligt att det blir en enighet om vem som ska bli kanslerkandidat i slutet av denna vecka. Detta enligt de två rivalerna Armin Laschet, som är nyvald ordförande CDU och ministerpresident i NRW. Samt då ministerpresidenten i Bayern Markus söder som är ordförande i CSU.
Många skakar dock på huvudet trots detta bedyrande, då får ser det som troligt att konflikten kan lösas så snabbt. En av lösningarna kan vara att man enas om att ha en sluten hemlig omröstning av bland de politiker som tillhör den gemensamma partigruppen Unionen som består av alla CDU politikerna i Bundestag och CSU politikerna. MEN det finns ingen juridisk säkerhet att ett sådant beslut inte skulle kunna ifrågasättas av CDU om nu Markus Söder vinner en sådan omröstning.
Situationen som uppstått är så unik att den inte tycks vara förutsedd i partiernas stadgar och de avtal som reglerar partigruppen i Bundestag.
Varför är det då så stor sak detta kan man fråga sig. Det handlar då inte om att det finns någon avsevärd politisk skillnad i hållningen som Armin Laschet har till den framtida politiken gentemot Markus Söders version.
I stället handlar det djupare sett om att krisen blottlägger den underliggande och så länge negligerade krisen inom CDU. Denna kris har många orsaker men en av de viktigaste är helt enkelt att den blivit det pris partiet får av att ha förlitat sig så på det politiska geniet Angela Merkel som ju är klok nog att dra sig tillbaka.
Men det kan ta tid för ett maktparti att ens förstå vidden och omfattningen även av en stor och uppenbar kris. Det är som att ideologiskt arbete och politik är sådant som kan få medlemmar i ett maktparti att leva i en lite egen föreställningsvärld förvånansvärt länge. Det tycks vara fallet i CDU och krisen är på ett ännu för många outtalat sätt något av en tillfällighet som ska ordna sig med en så banal åtgärd som att välja rätt ledare.
Vad är det då som gör K-frågan ( vi väljer en försvenskning av det tyska begreppet som vi finner begriplig – eller hur?) så laddad att den helt dominerar tysk politisk debatt säkert längre än denna vecka. Det är inte annat än minimal sakpolitisk skillnad på partierna så här går det knappt att hitta skilda ståndpunkter.
En del av den laddning som finns är längtan efter förnyelse i politiken. Angela Merkels stabilitet och suveränitet har gjort tysk politik effektivare och mer förutsägbar och de som menar att livet bara är kul när det är underhållande har givetvis klagat.
Många journalister både i Tyskland och Sverige har gjort den menar jag ohållbara och överdrivna tolkningen av AfD:s tidigare starka tillväxt och kanske sin projicerat in avsevärt av den leda som pressen tycks känna när det är brist på skandaler som om då att alla börjar tröttna på Angela Merkel och hennes ledarstil. Det är helt enkelt grundlösa spekulationer det finns mängder av även aktuella undersökningar att Angela Merkel legat upp kring 70 procents stöd i opinionen och tidvis mer, alltså på en nivå dubbelt så hög som det egna partiet och detta under stor del av även hennes sista år nu.
Men världen är inte en drama serie på Netflix som tur är och sanningen är nog att tyskar inte gillar överraskningar utan att landet, samhället ska fungera som det brukar, pålitligt och stabilt. Den konsensussökande och problemlösande prestigelösa ledarstil som gjort Angela Merkel till en av århundradets mest betydande politiker passar inte bara det tyska folkets kynne väl utan har fått Tyskland trots sin dominerande styrka att fungera i EU utan större konflikter.
Det är påfallande att Armin Laschet den nyvalde CDU ordförande inte bara varit en av Angela Merkels lojalaste supporters även under den mest akuta flyktingkrisens dagar utan Laschets nedtonade person, saklighet och förmåga att skapa allianser har gjort honom till en relativt framgångsrik ministerpresident i NRW; den folkrikaste delstaten.
Det tycks dock vara så att ju större andel av tyska folket som är ängsliga av någon anledning desto mer tycks de ha behov av en stark ledare. Den starka ledaren är en sorts ledare som får stöd inte genom att lyssna och kompromissa och låta kursen mot framtiden mer gå som ett kryssande fram och åter för att få bästa lösningar på samtidsproblemen.
I stället uppfattar man den starke mannen som den som beslutsamt tar kommando och möter en kris med den orubbligt klara kurs som endast den som är säker förmår att hålla, eller den som spelar sin roll såväl att en sorts tomt frågetecken börjar skugga karaktären vem är denne egentligen är en vanlig fråga när det gäller just Markus söder.
En valforskare som analyserade situationen för CDU konstaterade att Armin Laschet är som ledare känd för sin förmåga att inte vara iögonfallande och en god problemlösare.Det inte alls vad en majoritet söker efter nu i pandemitider. De ibland snåriga resonerandet den i det närmaste försiktiga sakliga eftertänksamheten kan förefalla som beslutsvånda och öppenheten för de olikartade bedömningar som gjorts från experthåll har gjort att det ödmjuka lyssnandet kunnat tas för feg anpassning till opinionen eller gruppintressen.
Det är däremot ingen tvekan om att Markus Söder sedan sin tid då han samlade yrkeserfarenhet av TV mediet förstått att på djupet att det är inte vem man är som spelar roll i modern valkamp utan vem man förefaller vara. Det finns en illa dold njutning i hur han väl och övertygande gestaltar rollen av bestämd orubblig men ansvarstagande ministerpresident i Bayern.
Om Armin Laschet försöker få sina mål genomförda genom att binda upp även sina fiender till att stödja en kompromiss så görs det stilla och effektivt. Markus Söder når sina mål genom ett säkert placerat bombastiskt retoriskt anslag mot opinionen för att liksom attackera och piska fram den opinion han önskar för att få mesta möjliga makt.
Det finns en klar skillnad mellan den tidigare ordförande i CSU Horst Seehofer och Markus Söder. Politiker veteranen Horst Seehofer var kallhamrad hänsynslös att driva sin egen linje gentemot Angela Merkel, i syfte inte att lösa problematiken kring asyl och migration på ett nationellt tyskt sätt och inte som Angela Merkel med kraft menade på en generell EU nivå. Den kris som med flit åstadkomms av Seehofer var en tysk variant av Trumps America first, med ett än mer begränsat Bayern first.
Krisen varade i över ett halvt år och skapade så dålig stämning mellan CSU och CDU att flera medlemmar i CDU undersökte om en skilsmässa vore möjligt för att bli av med den opålitliga partnern CSU, det var en historiskt dålig stämning förra våren. De avsevärda sår som striden för ett år sedan har precis läkt igen och Unionen har med möda återvunnit sin enhet.
Det finns ett ord som på tyska Schlitzohr som mellan skål och vägg är något som hörts om Markus Söder långt före han blivit Bayerns ministerpresident. På svenska ungefär ögontjänare en vars politiker stil blivit ett mästerskap i att få opportunistens hållningslöshet att döljas väl i den bestämdhet som man kan uttala de mest säkra flosklerna med tungt gravallvar.
För att lyckas med detta krävs en oerhörd retorisk skicklighet, anpassad för främst tv-mediets oneliner format med den säkerhet som passar bra i boulevardpressens texter där entydighet inte sällan ses som klarhet och inte som enfaldig förenkling. Men helt beroende av att få föreställningen att bli övertygande är tempot och sinnet för tjaming i kaskader av uppträden och uttalanden.
Troligtvis finns inte en enda TV soffa som inte Markus Söder suttit i flera gånger, medan Armin Laschet tycks mer upptagen av att regera, så gör Söder ett par självsäkra uttalande och blir strängaste politikern mot Corona väldig väl medveten om vilket roll han tagit på sig personligen. I hela sin karriär har det alltid varit klart att Markus Söder är en ytterst talangfull maktkritiker. Lika välkänt som hans maktambitioner alltid varit lika okänd är hans egentliga övertygelser och de mål som han sätter främst.
Naturligtvis är det en enorm vilja, prestation av stor uthållighet och en begåvning av format som fått honom att bli den förste protestanten att bli ordförande av CSU, redan det en historisk bragd och seger efter tio års intensiv maktkamp med Horst Seehofer.
Det är troligen en intuitiv strategisk begåvning som varit ytterligare en djupare källa till framgången. Redan för två år sedan såg Horst Seehofer som nybliven ordförande i CSU till att partiet gjorde en viktigt tvärvändning och vände sig närmare die Grünen. I pressen förekom de något väl överdrivna retoriska påståendena att CSU nu var det grönaste partiet i Tyskland.
Även vid detta strategiskt viktiga ögonblick förmådde Markus Söder via medierna sprida snabbt en stor trovärdighet i detta ställningstagande. När de flesta bedömare nu sex månader före valet till Bundestag syns som mest troligt att nästa regering blir en svart grön regering så kan man förmoda att det just var Söders strategi redan då att bädda för den kommande koalitionen och att han sedan dess målmedvetet arbetat för att bli kansler.
Bästa följare som ni märker ovan har porträttet av Markus Söder blivit värderande och tyckande på ett sätt som i vanliga fall inte förekommer och bestämt försöker förhindras på tyska-posten. Få tyskar skulle anse att det är ett rättvisande porträtt och man kan fråga sig varför denna svartmålning. Det är tyvärr så att inte ens författaren själv är helt säker på sitt motiv.
Det kan ha att göra med det intryck som är en möjlig tolkning av Markus Söders väg till den högsta makten. I stället för att bekymrat förstå sakläget som Armin Laschet efter förmåga gjort, då med växlande bud efter experternas bedömningar så har maktspelaren insett vilken strategisk gratisscen som av ödesbestämd gestaltning av just favoritrollen i tysk politik, en starke mannen. Det är vanskligt med intuitiva bedömingar av människor man möter endasti via medier. Ändå aldrig har obehaget inför den hänsynslösa hållningslöshetens maktspelare väckts så tydligt i mig, och jag kan inte annat än här redogöra för min högst personliga och just värderande hållning.
Är det dock något som ligger i detta porträtt så är Markus Söder kanslerkandidat i slutet av veckan. Varför? Då den slughet och list som är så uppbenbar gör att han aldrig skulle ta en strid som han inte var säker på att ha en klar chans att vinna. Det är ögontjänarens ein Schlitzohrs enda klara säkra karaktärsdrag.
Är det så mycket fel med en så entydig maktmänniska som tysk kansler? Inte så länge världen har en relativ fred. Men en man kapabel till vad som helst utan övertygelser är svår att lita på inför större kriser. Desstuom. Hela Markus Söders målmedvetenhet som bidragit till hans utveckling är viljan till makt. När han blir mäktigast i Tyskland- finns inget mer att kämpa för- så länge vi har fred i vår tid.