Recension: Ingrid Thörnqvist, Carl-Gustaf Svingel och Silvias familj i det kalla krigets Berlin (Ekerlids förlag, Stockholm 2020)
Det låg ett skimmer över Gustavs dagar. Så skaldade Esaias Tegnér om Gustav III:s epok. Och kanske kan man säga att det också låg ett sällsamt skimmer över Carl-Gustaf Svingels dagar och den tid under det Kalla kriget när han var en betydande gestalt i Berlin.
Svingel var av enkelt ursprung, ett barnhemsbarn från den lilla orten Hjärtum i Bohusläns inland. Men han hade ambitioner. Född Gustaf Samuelsson bytte han namn till det djärvare Carl-Gustaf Svingel. Han spred ett rykte om att han var ett kungligt utomäktenskapligt barn. Han försökte sig på en karriär som operasångare, men det gick inte enligt förhoppningarna.
Dock fann han sin roll som en kyrkans man och som viktig person i det Kalla krigets Berlin. Till stor del förbisedd av historien. Men inte nu länge efter Ingrid Thörnqvists bok om honom.
Thörnqvist är synnerligen lämpad för att skriva denna bok. Hon har en gedigen bakgrund som mångårig utrikeskorrespondent i Berlin, Wien och Östeuropa för SVT.
Författaren Ingrid Thörnqvist med bakgrund som bland annat SVT:s Berlinkorrespondent.
Svingel fick med kyrkans hjälp husera i en stor villa, Haus Victoria, i stadsdelen Grunewald i Västberlin. Denna använde han som bas för att hjälpa människor som efter Berlins delning efter Andra världskriget hamnat i Östtyskland att återförenas med sina familjer i Väst.
Det innebar intriger med smuggling av människor i bagageluckor i diplomatmärkta bilar. Stora risker togs även vid transporterna av svårtillgängliga förnödenheter till Öst.
Thörnqvist leker elegant med tanken på Carl-Gustaf Svingel som Berlins Scarlet Pimpernel, huvudgestalten i Den röda nejlikan (1905), romanen skriven av baronessan Orczy, filmatiserad flera gånger, kanske mest känd från filmen 1934 med Leslie Howard i huvudrollen. ”Is he here? Or is he there? The damned elusive Pimpernel”.
På många sätt framstår Svingel som en sympatisk välgörare. Men hos honom finns också, det som psykologerna kallar grandiositet, ett starkt behov av att vara större än man är. Detta yttrar sig i ett livslångt fjäsk för kungafamiljen och eufori vid varje tecken på uppskattning från verkligt eller upplevda överordnade.
Haus Victoria i stadsdelen Grunevald i västra Berlin.
Bland dem som Svingel hjälpte fanns Drottning Silvias släktingar i Östtyskland. Det blir något av en intrig i intrigen i boken om hur Thörnqvist försöker få till en intervju med drottningen om detta. Hovet är av begripliga skäl sparsamt med att ge intervjuer, men Thörnqvist lyckas till sist och då berättar drottningen gärna om denna gren av sin familj. Som hon – utan att göra någon sak av det – har stöttat och hjälpt genom åren.
En randanmärkning: Thörnqvist skriver (sidan 28) att en tredjedel (cirka 6 miljoner) av Östtysklands befolkning (cirka 18 miljoner) var utsatta för Stasiagenternas intresse och övervakning. Så brukade också västtyska media beskriva det. Men det är inte en rättvisande bild. I kalkylen ingår då så gott som var och en som svarat på en fråga från Stasi, varje städerska som städat deras lokaler och folk med andra svaga kopplingar. Siffran är överdriven.
Boken är överlag imponerande genomarbetad. Thörnqvist har, som den erfarna journalist hon är, gjort grundlig research. Vi får höra levande röster från många samtal och möten med människor som var med på Svingels tid och närstående till dessa.
”Mummi”, Imma Grossmann (till vänster), var till att börja med Carl-Gustaf Svingels (till höger) husmor och blev sedan hans hustru.
Storpolitik och personliga berättelser flätas samman. Willy Brandt och Michail Gorbatjov dyker upp liksom det folkliga paret Håkan och Margareta i Surahammar.
Jag vet inte om det finns några planer på att låta översätta boken till tyska och publicera den i Tyskland. Det borde absolut göras. Där finns en stor läsekrets som skulle intressera sig. Inte minst eftersom de saknar eget kungahus och då många tyskar, på goda grunder, betraktar Silvia som inte bara Sveriges utan också Tysklands drottning.